Excerpts from two Swedish translations of "The Hobbit"
First Swedish translation by Tore Zetterholm, from Hompen, eller En resa Dit och Tillbaksigen, Stockholm: Kooperative Förbundets Bokförlag, 1947. (Cover image, Back cover)
Second Swedish translation by Britt G. Hallqvist, from Bilbo en hobbits äventyr, Stockholm: Rabén & Sjögren, 2000.

En oväntad bjudning
I ett hål i jorden bodde en hompe.
Det var inget smutsigt, otrevligt och vått hål, fullt med maskar och gyttjelukt,
och heller inget torrt, sandigt, naket hål utan något att sitta påeller att äta.
Nej, det var ett hompehål, och det betyder att det var hemtrevligt.

En oväntad bjudning
I en håla under jorden bodde en hobbit.
Inte en otäck, smutsig, fuktig håla full med maskar och kryp och däven lukt,
inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta.
Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.

Chapter 1, An Unexpected Party
In a hole in the ground there lived a hobbit.
Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell,
nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat;
it was a hobbit-hole, and that means comfort.

Gåtor i mörkret
...Gollum hade haft en ring, en underbart vacker ring.
Han hade fått den i födelsedagspresent för oändligt länge sedan,
då sådana ringar inte var så ovanliga. Ibland hade han
den i fickan och ibland i ett litet hål i klippan på sin ö.
Men ibland hade han den med sig, när han var mycket,
mycket hungrig och trött på fisk, och kröp omkring i de
mörka gångarna och letade efter ensamma svartalfer. Då
kunde han våga sig fram till och med där facklor var tända,
så att hans ögon blinkade och sved. Men han var ändå
nästan utom fara, för om han vred på ringen, blev han
osynlig. Han var bara synlig i solsken, för då syntes hans
skugga, men det var en sag och ynklig skugga.
Gåtor i mörkret
...Han hade en ring, en guldring, en dyrbar ring.
  - Min födelsedagspresent! viskade han för sig själv, som han
så ofta hade gjort de ändlösa, mörka dagarna. Det är vad vi
behöver nu. Ja, den behöver vi!
  Han ville ha den därför att det var en ring med makt i, och om
man satte den på sitt finger blev man osynlig. Bara i klart solsken
kunde man ses, och då bara på skuggan som var suddig och darrig.
  - Min födelsedagspresent! Den kom på min födelsedag, min
sssöte! Så hade Gollum alltid sagt till sig själv. Men vem kan veta
hur han hade fått den presenten för eviga tider sedan, i gamla
dagar då sådana ringar ännu var i omlopp i världen? Kanske
skulle inte ens Mästaren som härskade över dem ha kunnat säga det.

Chapter 5, Riddles in the Dark
...He had a ring, a golden ring, a precious ring.
  "My birthday present!" he whispered to himself, as he had often done in the 
endless dark days. "That's what we wants now, yes; we wants it!"
  He wanted it because it was a ring of power, and if you slipped that ring on
your finger, you were invisible; only in the full sunlight could you be seen,
and then only by your shadow, and that would be shaky and faint.
  "My birthday-present! It came to me on my birthday, my precious," So he had
always said to himself. But who knows how Gollum came by that present, ages
ago in the old days when such rings were still at large in the world? Perhaps 
even the Master that ruled them could not have said.

Resan hem
Villande vägar tar aldrig slut.
Över bergen leder de ut.
Genom grottor, där mörkret rår.
Längs floder, som aldrig till havet når.
Över snö i vintrig trakt.
Genom blommor i juniprakt.
Över gräs och över sten.
Och under berg i månens sken.

Villande vägar tar aldrig slut.
Under stjärnorna leder de ut.
Men vandraren tröttnar på fjärran stråt.
Och styr till slut sin färd hemåt.
Ögon som skådat eld och svärd,
och fasor i drakens ödsliga värld,
får vila till slut på grönskande lid,
bland kullar och träd i hemmets frid.
Sista etappen
Över hällar, under träd
  vägar gå och gå och gå,
i berg där aldrig solen sken,
  vid floden som aldrig hav skall nå,
över snö som vintern sått,
  över gräs och strå och sten,
över junis blomsteräng
  och kala fjäll i månens sken.

Vägar gå och gå och gå
  under sky och stjärnors brand,
men fötter som ha vandrat långt
  de dras till sist mot hemmets land.
Ögon som sett eld och svärd
  och skräck i bergets skumma sal
få äntligt skåda gröna fält
  och träd i hemmets kära dal.
Chapter 19, The Last Stage
Roads go ever ever on,
  Over rock and under tree,
By caves where never sun has shone,
  By streams that never find the sea;
Over snow by winter sown,
  And through the merry flowers of June,
Over grass and over stone,
  And under mountains in the moon.

Roads go ever ever on
  Under cloud and under star,
Yet feet that wandering have gone
  Turn at last to home afar.
Eyes that fire and sword have seen
  And horror in the halls of stone
Look at last on meadows green
  And trees and hills they long have known.